stress.

Ja då var julen över. Och bara två dagar kvar av det här året. Hade tänkt formulera en liten sammanfattning av 2015 för det har ju varit ett rätt händelserikt år, men jag tar det vid ett annat tillfälle.

Julen, alltså. Den var helt okej. Jag jobbade dagarna innan och juldagen, semester julafton eftersom de ville att jag skulle jobba till 17 och det vägrade jag med all rätt om jag säger så själv för jag har faktiskt småbarn. Så det så.

Annars då? Julen är en fantastiskt mysig tid med god mat, gott sällskap och en massa skratt. Men det har även blivit en tid med stress. Och är det någonting som jag inte riktigt behärskar är det just stress. Så fort det blir lite stressigt kommer det dåliga humöret smygande för att explodera helt plötsligt. Men jag fick en hel del egentid på julafton där jag i lugn och ro kunde göra mig klar och bara vara jag, vilket var väldigt välbehövligt för då kunde jag umgås med svärfamiljen utan stress i huvudet (det blev dock lite bråk mellan mig och sonen på grund av hans trötthet och mitt oerhört dåliga tålamod, men det löste sig som vanligt efter lite skrik och tjafs).

Har försökt komma fram till vad det är som gör att jag känner mig stressad under julen och jag har kommit fram till att min förmåga att jämföra mig med andra i tid och otid spelar en stor roll i allt detta.

Jag har ALDRIG i hela mitt trettioettåriga liv brytt mig om vad andra tycker och tänker om mig (okej, kanske hade jag en period under fjortisåren som andras åsikter spelade roll, men det var under en så kort tid av mitt liv) men sedan jag blev mamma har detta förändrats. Till det sämre tyvärr. Jag jämför mig hela tiden med andra och hur de är som mammor och undrar varför de klarar av sina barn när inte jag kan göra det? Att vara en dålig mamma är verkligen min största rädsla och jag pratade med min egen mamma om detta på juldagen (vilket var en av få gånger jag lättat mitt hjärta om just detta ämne) och hon tycker ju självklart inte att jag är en dålig mamma och skulle jag få mig själv att verkligen se på hur jag är så är jag ju självklart inte det, men som jag känner mig mest hela tiden med allt skrikande och de gånger då det nästan svartnar för ögonen känner jag mig som världens sämsta mamma. Det jag måste inse är att alla barn någon gång i livet genomgår en fas av trots och Elton är inte unik i sitt beteende och att föräldrar är som jag är är även det vanligt, men jag har i de svåraste stunderna väldigt svårt att förstå detta. Kanske borde jag ha ett nyårslöfte (det är ingenting jag brukar ha eftersom jag vet att jag bryter dem efter två en dag) och försöka lova mig själv att lära mig ha tålamod och att istället för att skrika på en gång ta ett steg tillbaka, räkna till tio och lugnt och sansat säga åt honom eller helt enkelt (eftersom jag provat det förr och vet hur det brukar sluta) bara gå därifrån. Det alternativet tror jag bäst på. I alla fall till en början.

Nu ska jag försöka väcka min make för sjuttioelfte gången sedan klockan nio, så att vi kan göra någonting av den här dagen för jag känner inte för att bara vara hemma utan att göra någonting för det är inte bara stressen som jag inte riktigt kan behärska utan rastlösheten ligger på samma nivå.

kollision.

Ja, vad ska jag säga? Det blev exakt som jag hade väntat mig. Skrik, tårar, hårdragande, onda ögon, lite mer skrik och sedan blev det lite mer gråt också. Från bådas sidor. Allt jag ville ville inte han och allt han ville ville inte jag. En intressekonflikt helt enkelt. Och dessa kan ju lösas utan skrik och gråt men inte i det här hemmet inte. Nej, nej här ska det skrikas och gråtas och tjorvas.

Har dock insett att det oftast är sådana dagar min första lediga helg efter jobbhelg och den här gången förvärrades allting på grund av den här förbaskade förkylningen som jag måste gå och dras med. Skulle behöva en hel dag för mig själv efter en jobbhelg men det går ju inte just nu. Men det är fortfarande inte någon ursäkt för mitt beteende.

Jag förstår inte hur alla andra gör det? Hur gör alla andra föräldrar som har barn som bara skriker och vägrar göra det man säger åt honom/henne att göra? För att Elton skulle vara det enda barnet som beter sig som han gör tvivlar jag på, men jag har inga förslag på hur vi ska få vardagen att löpa fritt från allt detta skrikande och gråtande?!

Idag har det än så länge varit en bra dag men då har han fått sitta i soffan och sett teve hela morgonen och jag har pysslat på i köket. Får han vara själv och göra som han vill (typ) och jag får göra detsamma är det hur bra som helst. Det är när vi ska slå ihop oss och göra någonting tillsammans som det skiter sig. Får hoppas att 2016 blir ett bättre år.

att tänka positivt.

Imorgon är både jag och Elton lediga. Tänker att jag ska försöka gå en hel dag utan att skrika och vara världens sämsta mamma. Brukar ofta ha de tankarna inför dagar vi ska spendera tillsammans och det brukar alltid sluta på samma sätt varje gång. Tvärtemot vad jag vill.

Men någon gång borde det ju inträffa. "Plötsligt händer det", "Hoppet är det sista som lämnar människan" osv.

bubbel, bubbel.

Nu känner jag hur det bubblar i mig. Vill typ skrika och leva om så in i helvete. Har redan skrikit till honom och det gör så ont i mitt hjärta när jag gör det. Har även hunnit med att räkna till tio två gånger och det känns bättre, men det hindrar ju inte honom att skrika som en vettvilling.

Han måste vila men vägrar. Tuttarna är borta och det har gått bra att somna på kvällarna och igår till vilan, men nu ska han prompt ha dem och jag hittar inte en enda i hela huset (någon som varit här och ätit upp alla?). Behöver fan en stund för att lugna nerverna.

Fan vad jag mår dåligt när jag blir så här jävla arg. Hur gör alla andra som har trotsiga barn? Rinner deras bägare också över och de skriker tillbaka och mår lika jävla dåligt som mig? Ska man behöva ha det så här? Fan, vad irriterad jag blir.

Och jag ställer en massa frågor även fast jag vet att ingen läser och kan svara på dem. Har inte riktigt bestämt om jag är redo att släppa upp bloggen än eller om jag bara ska ha den för att skriva av mig för mig själv. Så om det är någon som läser detta så välkommen och då har jag tydligen kommit till ett beslut. Men just nu är det i alla fall bara för mina ögon.

Jaja, nu är det väldigt tyst inifrån sovrummet så det är nog bäst jag kollar till honom för det kan betyda en hel del saker.

sängliggande.

Igår blev jag då äntligen klar med pluggeriet. En riktig lättnad på något sätt att slippa ha det där hängande över mig längre. Nu kan jag med gott samvete ta någon månads paus innan jag kör vidare. För vidare ska jag, det är ju bara typ tre kurser till som behövs för att jag ska kunna jobba inom landstinget också och jag är ju en riktig dummerjöns om jag inte fullbordar det så att säga.

Men gårdagens lycka och eufori (som inte var så överväldigande om jag ska vara helt ärlig) har idag bytts ut mot något helt annat. Blev nämligen tvungen att åka hem från jobbet på förmiddagen på grund av min mage. Magsjuka vet jag inte men något konstigt är det. Det har bara kommit ur en ände så jag är lite lur om att det är något jag ätit. Jag hoppas på det för nu har vi varit sjuk nog i den här familjen och jag hatar verkligen magsjuka. Så lite i förnekelse kan man väl säga att jag lever, haha.

Hursomhelst tänkte jag bara skriva att gårdagen var en bra dag även för mitt humör. Det brukar ju vara rätt ångestfyllt att vara hemma ensam med Elton (det är ju helt jävla sjukt att jag ska behöva ha ångest för att vara hemma med min egen son) men han var snäll medan jag hade min redovisning och sedan bråkade vi typ bara en gång under hela dagen och det ser jag verkligen som ett steg i rätt riktning. Bara hoppas jag klarar av det på samma sätt imorgon då ännu en dag hemma med honom väntar.

Om det nu inte sker någon förändring i mitt hälsotillstånd tills dess vill säga. Men som sagt; förnekelse!

inte enligt planen.

Såg fram emot en lugn och skön dag med egentid imorgon. Tyvärr blir det nog inte så mycket egentid för nu har Elton blivit sjuk. Igen. Men tack och lov är det inte magsjuka den här gången utan  "bara" en förkylning och kladd i ena ögat. Stackars liten. Förhoppningsvis blir han inte lika rastlös och understimulerad som förra veckan för det var fan hemskt. Men å andra sidan är ju förkylning betydligt bättre än magsjuka och då inte bara för att det kräks mindre vid en förkylning  (typ ingenting alls om man inte hostar så man kräks förstås) utan också för att man inte är lika isolerad som med magsjuka.

Men det blir nog en bra dag hursomhelst eftersom pluggeriet avslutas. Får bara hoppas det fungerar att ha Skyperedovisning med Elton hemma.

En Elton som ligger här bredvid mig och snarkar och är så där supermysig som bara han kan vara. Älskar att krypa ner bredvid honom. Dock brukar jag inte ha samma glada känsla när jag vaknar mitt i natten av att han sparkar mig i ryggen eller rullar över mitt ansikte. Men det är ju tjusningen med barn, att de gör en både glad och ibland mindre glad.

gladare toner.

Det blev en fantastisk helg. Men med god mat och världens bästa sällskap kan det ju inte bli annat. Jag skrattade massor och det behövde jag. Har ett annat sorts lugn i kroppen nu och idag har jag inte haft den där dåliga känslan i kroppen. Tänk om varje helg kunde vara så här.

Nåväl, har fått mina batterier laddade och jag hoppas att kommande vecka blir bättre än den senaste. Det kommer i alla fall hända minst en bra grej den här veckan. På tisdag är det ju dags att avsluta pluggeriet. Det som hängt över mig i lite mer än ett år och jag är så jävla taggad och spänd att få avsluta detta nu så jag skulle nog inte bli förvånad om jag sover oroligt natten mot tisdag bara för att spänningen är så enorm.

Men det är ju ett helt dygn kvar tills dess. Imorgon väntar ännu en 7-17-dag. Typ femte den här månaden och det har bara hunnit gå två veckor. Helt galet. Men så blir det ibland och jag ska verkligen tänka på hur jag lägger ut mina helger hädanefter. Fast å andra sidan vet jag ju inte om jag ens får möjlighet att lägga mitt eget schema efter januari. Det återstår att se helt enkelt.

Nu vet jag i alla fall att jag ska dricka upp mitt vattenglas och se klart handbollen. Damerna ligger i nuläget tre bollar efter Danmark och det är drygt nio minuter kvar av matchen. Sjukt spännande med andra ord!

hoppas finna lugnet.

Tredje lediga helgen i rad. Tredje helgen i rad jag är på ett fantastiskt dåligt humör på grund av trötthet, stress och irritation. Lyckades dock somna om till slut i natt men klockan var nog närmare sex innan jag hittade sömnen. Vaknade strax efter åtta och låg och halvslumra till typ nio. Så några timmar fick jag i alla fall. Men i mina mått mätt är det ju alldeles för lite.

Idag väntar lillejul i stugan med min familj. Benne och Terese åker till Japan till veckan och blir borta över jul och nyår och därför träffas vi nu i helgen. Brukar vara väldigt trevligt när vi ses hela familjen och jag vet att de ger mig energi och ett sorts lugn. Men just nu har jag svårt att se det. Just nu ser jag bara en massa stress framför mig eftersom det ska packas och jag hittar fan aldrig saker som jag behöver.

Sedan att Micke sover så jävla länge när han är ledig bättrar ju inte riktigt på min irritation. Om han någon gång bara kunde kliva upp och ta tag i saker som ska göras så att jag någon gång kan få slippa. Men tydligen finns inte de tankarna med i hans värld. Men å andra sidan har jag känt honom i tio år och jag vet ju att han är så här, men hoppet är ju det som sist lämnar så jag tänker hoppas och tro att även han kan ändra sitt beteende.

Fast det här med att ändra beteende kanske inte jag ska predika om med tanke på hur jag beter mig många gånger. Men kanske mitt beteende kan ändras genom att han möter mig halvvägs? För många gånger är det han som är upphov till detta dåliga humör och man tycker ju att efter tio år har även han lärt sig hur jag fungerar och då är ju en kompromiss ingen dålig grej.

Jaja, jag ska fortsätta med mitt packande så att vi kan åka iväg så kanske jag kan hitta lugnet någon stans. Ska packa ner kläder och skor så att jag kan promenera om jag behöver rensa tankarna. Promenad och att skriva av sig är rätt lugnande ändå. Även om jag hatar att promenera då jag tycker det går så långsamt, men man kan inte bara göra roliga saker. Vilket jag försöker pränta in i Elton varje gång han ska städa sitt rum. Det går så där om jag säger så.

sömnlös.

Nu har jag varit vaken i över en timme. Verkar lönlöst att somna. Inte ens filmen får mig att hitta sömnen. Jag förstår inte varför jag inte kan somna, men jag vet att detta kommer förstöra den här dagen. För jag vet ju alltför väl hur jag blir när jag inte sover ordentligt och att vara vaken under natten är inget bra recept för en glad och rolig mamma. Eller fru för den delen.

Om jag bara visste ett sätt att få hjärnan att slappna av så att jag åtminstone får sova någon timme till.
Fan.

skriker.

Humöret är åt helvete. Det har varit så här ett par dagar nu och jag blir så jävla ledsen att det är Elton som får ta all skit. Det är ju faktiskt inte hans fel att jag är trött. Det är ingen annans fel än mitt eget. Hade svårt att sluta läsa min bok igår kväll och sen började jag tänka på allt och ingenting och då är det helvetes svårt att somna.

Men att jag ska ta ut det på Elton är fan inte rättvist. Som vanligt kände jag hur allting kom forsande men istället för att som vanligt skrika åt honom med den där arga rösten som jag verkligen hatar eftersom den påminner om en svunnen tid, gick jag in i sovrummet och lät Micke ta hand om allting.
En liten seger måste jag nog säga eftersom jag verkligen behöver lära mig att inte ta ut all skit på Elton. Han ska inte behöva växa upp med en förälder som bara skriker och är arg och som han stundtals sett livrädd ut inför. Det är inte en sån förälder jag vill vara. Men tyvärr är det exakt en sådan förälder jag blivit.

Jag hatar det. För jag mår lika dåligt varje gång. Men jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på mitt beteende? Funderar mycket på att jag kanske ska låtsas att jag är på jobbet, för även om det inte alls är samma sak där kan jag ibland känna hur humöret vänder och att jag bara vill skrika, men eftersom jag vet att det inte skulle tas emot på ett särskilt bra sätt gör jag det inte. Så varför måste jag då ta ut det på den människa som jag älskar mest i hela världen och som verkligen inte förtjänar en sådan mamma?

en början.

Har tänkt länge på att börja blogga igen. Har känt att jag behöver någonstans där jag kan få skriva av mig om allting som händer och allt jag går runt och tänker på. Twitter är för begränsat och då menar jag i antal tecken. Behöver någonstans där ordbajseriet och tankarna kan få sväva ut.

Och eftersom jag vill börja om på ny kula får det bli en helt ny blogg. Min gamla finns kvar men jag känner att det var dags för någonting nytt. Jag har ju faktiskt bytt namn så då kan jag ju starta en blogg med rätt namn. Typ.

Jaja, får se hur aktiv jag kommer vara här men förhoppningsvis kommer jag skriva någon gång i veckan i alla fall.

Nu ska jag i alla fall gå och sova. Lång arbetsdags väntar imorgon och sedan blir det nog att fredagsmysa med mina pojkar. Hade gärna gått ut och käkat men det verkar bli svårt med barnvakt. Men fredagsmys med mina pojkar har inte varit så fel hittills så det blir säkert inget undantag imorgon heller. Jag tycker ju som om mina pojkar. Trots allt.

Godnatt!