Grattis till mig.

Kanske skulle ha valt en annan dag att väga mig på eftersom det finns roligare presenter att få på sin födelsedag.

Men, men gjort är gjort och det är horribelt att det blivit så här. Inte konstigt att byxorna inte längre sitter som de ska. Började om med Lifesum i måndags och det har gått ändå hyfsat. Tyvärr fuskar jag en hel del och det beror på att godisskålen står där den står och som jag skrivit förr så klarar jag inte alltid av att strunta i den. Rastlöshet och höstdeppen (yes, den kom i år också. Suck!) ställer till det. Ska verkligen försöka ta mig i kragen och göra någonting åt det här nu för det är inte skönt att jobba när byxorna skär in i höfterna (och jag har provat ta en storlek större men de är alldeles för vida i benen).

Tycker dock inte om att tvinga mig själv till någonting eller göra något som gör att jag blir stressad över att jag känner att jag sviker någon (för det är ju för min egen skull jag gör det) så jag tänker börja med att inte äta någonting onyttigt på veckodagarna. Börja med små steg är nog det bästa det här läget (höstdeppen ställer ju som sagt till med en hel del).

Jag ska se till att följa Lifesum eftersom jag vet att det funkar och förhoppningsvis är förkylningen på väg att försvinna så att jag kan återgå till ordinarie träning för det hjälper också. Både mot höstdeppen och allt det andra.

Nu måste jag gå och hjälpa Lex på toa och sen har han tjatat om frukost ett tag så det är väl bäst att göra som han säger.

På återseende!

Fredag.

För många är fredagar en bra dag. Slutet på arbetsveckan. En dag som är starten på några dagars ledigt med familjen eller sig själv. Förut tyckte jag också att fredagar var en bra dag. Men inte nu längre.

Ett par månader tillbaka har fredagar blivit en jobbig dag. Speciellt när jag ska jobba helg. Det har varit lite bättre under min sjukskrivning eftersom jag varit ledig alla helger, men fredagar har ändå varit jobbiga.

I helgen är första jobbhelgen på två månader och jag vill verkligen inte. Jag vill vara hemma med min familj. Det känns som att jag missar massor när jag jobbar kväll och helg. Jag missar mystid med mina barn, jag missar kvalitetstid med maken och jag får nästan lite ångest när jag måste vara på jobbet. Jag vet inte varför det har börjar bli så eftersom jag de senaste fem åren har haft arbete där helgjobb ingår. Jag ser framför mig hur de dukar upp fredagsmys och sedan sitter i soffan bara myser och är. Utan mig. Det är en fruktansvärd känsla.

Jag får hela tiden tänka att det är okej. De behöver ensamtid med sin pappa också och det är ju inte så att det händer så mycket på fredagskvällarna som jag behöver känna ångest över att missa. Det är bara det att jag på senare tid får lite ont i hjärtat och magen när jag inte ska umgås med mina barn. Jag hoppas verkligen att det är en fas som kommer gå över och att det kommer kännas bättre med tiden. Jag får ju tid med mina barn alla kvällar och helger jag inte jobbar. Men ändå blir det ett hugg i hjärtat när jag lämnar de på skola/förskola och sen vet att jag inte kommer se dem förrän på eftermiddagen dagen efter.

Usch och fy. Jag hatar verkligen den känslan. Det är tur att det ändå känns lite lättare när jag väl är på jobbet. Dels för att tiden brukar gå relativt fort och dels för att jag vet att de har det ju fantastiskt bra utan mig. Det går ingen nöd på någon av dem. Speciellt inte eftersom jag är en sådan snäll fru och mamma som förbereder middagen åt dem så de slipper tänka på det...

På återseende!

Mycket lek.

Har haft min första riktiga lediga dag sedan ett par veckor tillbaka. Vilket inneburit att jag och Lex varit hemma bara han och jag. Det har varit en mycket bra dag. Lekpark på förmiddagen, lunch och lek efteråt, lekpark med brorsan på eftermiddagen och sedan ute på gården efter middagen. Mycket frisk luft och inget bråk. Underbart. Speciellt eftersom jag inte känner mig helt hundra men tid för vila finns inte. Kanske att jag kan somna tidigt ikväll. Men det vet jag ju hur det brukar sluta.

Hösten är då här i alla fall. Hade jag tänkt efter en gång extra på förmiddagen hade jag tagit dunjackan, långkalsonger och varmare handskar för det var inte varmt i badhusparken. Usch. Hade i alla fall en filt med mig för att bre om mig när jag satt ner. Tyvärr blev det inte så mycket sitta ner, eller det kanske var lika bra för det var lite bättre att hålla sig i rörelse. Så det är ju tur min yngste son är av det rörligare slaget.

Näsan är dock väldigt täppt just nu och läpparna är torra eftersom jag måste andas genom munnen hela tiden. Men snart är det hockey och soffhäng så jag ska göra mig en god kopp te och krypa ner under filten. Kanske att jag tänder ett ljus eller två. En av fördelarna med hösten.

Nu måste jag avsluta för Lex önskar sig en "mjup" macka till kvällsfika. Med kaviar på. Älsklingspålägget. 

På återseende!

Ett försök till nytändning.

Pratade med en kollega igår på jobbet om bloggar och insåg att jag faktiskt tycker om att blogga, det är bara det att jag dels glömmer bort att blogga och dels inte tycker att mitt liv innehåller så mycket att blogga om. Men det måste ju inte vara intressanta saker varje gång. Så länge jag skriver så kommer det ju bli en rutin vilket betyder att det kommer bli mer bloggskrivande.

Så jag ska försöka att skriva någon rad varje dag. Men det har jag ju i och för sig skrivit förr och inte hållit, så vi får väl se hur det blir den här gången...