Idag är en sån där dag då jag behöver göra en massa men inte ids göra någonting. Kroppen vill lägga sig ner i soffan och se serier tills det är dags att hämta hem barnet. Men huvudet vet att om kroppen får sin vilja igenom kommer jag vara irriterad hela dagen på grund av att jag inte gjort någonting av dagen.
Ett riktigt jävla moment 22. Ska jag idas klippa gräset? Ska jag försöka mig på en halvtimmes yoga (som jag verkligen skulle behöva för att stärka upp den här kroppen lite inför det som komma skall om några veckor)? Fan, kommer inte på något mer som kan göras idag. Skit också. Någonting måste jag göra så är det bara. Frågan är bara vad?
Vad gör alla andra som är hemma hela dagarna? Om jag hade varit smart hade jag sett till så att jag hade fixat med plugget. Jag hade ju haft hur mycket tid som helst att läsa de kurser som fattas för att jag ska kunna jobba inom landstinget. Men det är ju lite sent påkommet nu. Ska dock till vägledningscentrum imorgon och se vad det är för kurser som jag behöver läsa och när de börjar, för har jag tur är bebis är en snäll liten en så att jag kan plugga medan jag är hemma med honom/henne.
Jaja, sitta kvar här gör mig inte mindre rastlös så jag måste avsluta och sedan se till så att tjockrumpan kommer upp från stolen. Någonting ska jag nog kunna komma på att göra.
tisdag 13 september 2016
söndag 11 september 2016
Tillbaka in i ekorrhjulet.
Vet inte vad som händer men det verkar som att trotsen har hamnat i overdrive eller något liknande. Han skriker och slåss när han inte får som han vill. Han gör aldrig det vi ber om. Varje gång vi ska iväg någonstans tar det dubbelt så lång tid som innan eftersom han ska göra tusen andra saker än att ta av sig pyjamasen och klä på sig.
Eftersom jag nu går hemma hela dagarna blir mitt tålamod återigen kort. Kroppen är så utsatt just nu så jag orkar inte göra så mycket om dagarna heller vilket för mig ännu mer lättirriterad och tar ut allting på Elton. Det är varken rätt eller rättvist mot honom men eftersom han är där blir det han som får all skit.
Nu får jag ju lite tid för mig själv när han är på förskolan men det är som att det är för lite tid och jag bygger upp en massa irritation för att jag är trött och less hela tiden.
I helgen har det varit hemskt. Vi var på ett evenemang igår med hans kusiner och farmor och det var lite skrik och gorm innan vi tog oss iväg (som vanligt) men sen gick det bra ett tag. Men när hungern och rastlösheten kickar in så är det som att en demon tar över hans kropp. Han började slänga saker på mig (det var ju tur det var på mig och inte på någon annan där borta) och då brast för mig. Jag tog honom under armen och bar ut honom till bilen och åkte hem.
Under promenaden (som blev som en språngmarsch och språngmarscher är ingenting jag sysslar med nuförtiden med all den extravikt jag bär på) hann han skrika mig i öronen, slå och bita mig ett antal gånger. Och det är bara att tacka självbehärskningen som jag är grymt glad att jag har innehar att jag inte gjorde något mer allvarligt än att höja rösten. Det var som att jag såg svart.
Jag körde oss hem och lämnade honom i bilen och stängde in mig med mina tårar och hemska tankar (Micke var hemma så han tog hand om Elton). Vet inte hur länge jag satt på golvet och bara grät men det var som att allt som legat inombords kom ut och det gick inte att få stopp och återigen är jag glad över den självbehärskning som finns inom mig för annars hade jag kunnat ta ett drastiskt beslut om att dra här ifrån.
Medan jag satt där kom tankarna om att jag är en dålig mamma tillbaka. Är det mitt fel att han är som han är? Är det mitt fel att han skriker och slåss och gormar hela tiden? Är det någonting som jag har gjort som får honom att tro att man reagerar med ilska och slag när man blir frustrerad?
Men det är inte bara tankarna på att jag är en dålig mamma som tar upp mycket av min tankeverksamhet, utan även det att jag måste vara en utomordentligt dålig fru också. För enda sedan vi kom hem från semestern (första veckan i augusti) är det som att det är någonting som stör Micke. Helgerna spenderar han hellre med kompisarna. Dock är jag väldigt trött om kvällarna så på något sätt förstår jag honom, men varje helg är det samma sak och på veckorna sitter han vid datorn om kvällarna. Det är som att han hellre gör någonting annat än att umgås med mig och Elton. Nog händer det att vi har hittat på saker på dagarna om helgerna men egentid för mig och Micke tillsammans finns i dagsläget inte. Och tar jag upp problemet med datorn med honom blir han sur och tycker inte alls att det är ett problem.
Sen kommer det problemet att jag fortfarande efter snart elva år tillsammans med honom inte vågar ta upp mina tankar och funderingar. Enbart av den anledningen att han ska säga något som jag inte vill höra. Till exempel att han inte vill fortsätta vara oss längre eller något sådant. Fast på något sätt tror jag ändå inte det för han hade nog vissa saker annorlunda då, men rädslan om att bli övergiven har funnits hos mig enda sedan jag var liten och mina föräldrar separerade (även om jag aldrig riktigt har sett de som ett par) och kommer nog alltid att finnas där. Det gör mig så jävla frustrerad för jag sover alltid dåligt och jag mår inte bra när jag hela tiden ska gå runt och tänka på allt detta.
Nu har jag skrivit så långt så jag har nästan glömt vad jag skriver och börjar på något sätt tappa tråden, men jag behövde skriva av mig lite och jag känner mig lite lugnare nu. Tills nästa utbrott förstås. Men mycket av hans utbrott bottnar i rastlöshet och eftersom jag inte orkar göra någonting har jag heller inga förslag på vad han kan göra och det är också någonting som stör mig, det är alltid jag som ska komma på vad vi ska göra när vi är lediga hela familjen. Det är jag som ska se till så att ungen har någonting att göra annat än att driva oss till vansinne.
Suck. Tvätten är klar så jag måste gå och hänga den och sen måste huset städas. Återigen sysslor som JAG måste ta initiativet till för annars blir det inte gjort och ett stökigt hus gör mig också stressad. Allt gör mig stressad. Typ.
Eftersom jag nu går hemma hela dagarna blir mitt tålamod återigen kort. Kroppen är så utsatt just nu så jag orkar inte göra så mycket om dagarna heller vilket för mig ännu mer lättirriterad och tar ut allting på Elton. Det är varken rätt eller rättvist mot honom men eftersom han är där blir det han som får all skit.
Nu får jag ju lite tid för mig själv när han är på förskolan men det är som att det är för lite tid och jag bygger upp en massa irritation för att jag är trött och less hela tiden.
I helgen har det varit hemskt. Vi var på ett evenemang igår med hans kusiner och farmor och det var lite skrik och gorm innan vi tog oss iväg (som vanligt) men sen gick det bra ett tag. Men när hungern och rastlösheten kickar in så är det som att en demon tar över hans kropp. Han började slänga saker på mig (det var ju tur det var på mig och inte på någon annan där borta) och då brast för mig. Jag tog honom under armen och bar ut honom till bilen och åkte hem.
Under promenaden (som blev som en språngmarsch och språngmarscher är ingenting jag sysslar med nuförtiden med all den extravikt jag bär på) hann han skrika mig i öronen, slå och bita mig ett antal gånger. Och det är bara att tacka självbehärskningen som jag är grymt glad att jag har innehar att jag inte gjorde något mer allvarligt än att höja rösten. Det var som att jag såg svart.
Jag körde oss hem och lämnade honom i bilen och stängde in mig med mina tårar och hemska tankar (Micke var hemma så han tog hand om Elton). Vet inte hur länge jag satt på golvet och bara grät men det var som att allt som legat inombords kom ut och det gick inte att få stopp och återigen är jag glad över den självbehärskning som finns inom mig för annars hade jag kunnat ta ett drastiskt beslut om att dra här ifrån.
Medan jag satt där kom tankarna om att jag är en dålig mamma tillbaka. Är det mitt fel att han är som han är? Är det mitt fel att han skriker och slåss och gormar hela tiden? Är det någonting som jag har gjort som får honom att tro att man reagerar med ilska och slag när man blir frustrerad?
Men det är inte bara tankarna på att jag är en dålig mamma som tar upp mycket av min tankeverksamhet, utan även det att jag måste vara en utomordentligt dålig fru också. För enda sedan vi kom hem från semestern (första veckan i augusti) är det som att det är någonting som stör Micke. Helgerna spenderar han hellre med kompisarna. Dock är jag väldigt trött om kvällarna så på något sätt förstår jag honom, men varje helg är det samma sak och på veckorna sitter han vid datorn om kvällarna. Det är som att han hellre gör någonting annat än att umgås med mig och Elton. Nog händer det att vi har hittat på saker på dagarna om helgerna men egentid för mig och Micke tillsammans finns i dagsläget inte. Och tar jag upp problemet med datorn med honom blir han sur och tycker inte alls att det är ett problem.
Sen kommer det problemet att jag fortfarande efter snart elva år tillsammans med honom inte vågar ta upp mina tankar och funderingar. Enbart av den anledningen att han ska säga något som jag inte vill höra. Till exempel att han inte vill fortsätta vara oss längre eller något sådant. Fast på något sätt tror jag ändå inte det för han hade nog vissa saker annorlunda då, men rädslan om att bli övergiven har funnits hos mig enda sedan jag var liten och mina föräldrar separerade (även om jag aldrig riktigt har sett de som ett par) och kommer nog alltid att finnas där. Det gör mig så jävla frustrerad för jag sover alltid dåligt och jag mår inte bra när jag hela tiden ska gå runt och tänka på allt detta.
Nu har jag skrivit så långt så jag har nästan glömt vad jag skriver och börjar på något sätt tappa tråden, men jag behövde skriva av mig lite och jag känner mig lite lugnare nu. Tills nästa utbrott förstås. Men mycket av hans utbrott bottnar i rastlöshet och eftersom jag inte orkar göra någonting har jag heller inga förslag på vad han kan göra och det är också någonting som stör mig, det är alltid jag som ska komma på vad vi ska göra när vi är lediga hela familjen. Det är jag som ska se till så att ungen har någonting att göra annat än att driva oss till vansinne.
Suck. Tvätten är klar så jag måste gå och hänga den och sen måste huset städas. Återigen sysslor som JAG måste ta initiativet till för annars blir det inte gjort och ett stökigt hus gör mig också stressad. Allt gör mig stressad. Typ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)