Självklart älskar jag mina barn, men ibland blir det bara för mycket och jag känner att jag behöver lite ensamtid. Speciellt då jag vet hur det är där uppe under påsken. Folk, hundar och ungar överallt och jag blir så stressad och irriterad oftast så nu får jag en chans att ladda mentalt inför veckan i lugn och ro. Jag kommer vara en bättre människa genom detta. Hoppas jag i alla fall.
Men när jag är hemma ensam så här så blir jag samtidigt så stressad för det känns som att det är så mycket jag vill hinna med. Det känns hela tiden som att jag antingen måste hämta hem barnen eller fara på jobbet (det är oftast innan kvällsjobb jag får en stund för mig själv). Jag vill göra så mycket som jag annars inte får tid till, men samtidigt vill jag göra absolut ingenting. Har precis sett en film, som jag hade tänkt se ikväll men det blev nu istället. Så jag har ju på ett sätt gjort absolut ingenting, men då har jag dåligt samvete att jag inte passat på att sitta ute i solen och läsa min bok. Men å andra sidan har jag en hel veckas soljagande framför mig så det gör ingenting och boken finns kvar. Det är ändå inte så jätteskönt ute även om det är varmare än för någon dag sedan.
Äh, fan vad jag svamlar. Jag är hemma ensam i någon dag till och huset är städat (har bara skurningen kvar) så jag tror att jag ska ta den där löpturen som inte blev av i morse (tog en promenad istället) för det är någonting som hamnar åt sidan när jag är hemma ensam med barnen på veckorna, så det gäller att passa på när tid finns och som sagt så är det fint och skönt väder ute (dock inte så varmt att man kan sitta ute och läsa). Jag är mest bara lat.
