när allting bara slutar.

Har länge känt mig nere och orkeslös. Tankar på att bara lämna allt har korsat mig inte bara en gång den senaste tiden. Nätterna är så jobbiga just nu och dagarna ser exakt likadana ut och jag är som en zombie hela tiden på grund av alldeles för lite sömn.

Igår kom dagen som jag bävat för. Det var som att allting bara slutade fungera, det var som att allting bara blev för mycket. Jag bara drog. Jag lämnade mina barn och drog. Självklart lämnade jag dem inte ensamma eftersom Micke var hemma. Visserligen låg han och sov men jag kände att han vaknar tillslut och om inte annat så hade Elton väckt honom ifall Lex hade gjort något tokigt.

Jag tog en ordentlig powerwalk och rensade tankarna. Eller snarare storgrät. Jag var så utmattad men jag bara gick. Tänkte att jag skulle gå till benen inte orkade längre. Hela tiden med tankarna att jag inte längre orkar med allting.

Men efter drygt en halvtimme började jag tänka på mina barn där hemma. Även om jag visste att Micke skulle vakna tillslut så var det som att en del av mig tänkte att han inte skulle göra det. Jag tänkte hela tiden på att jag verkligen hade lämnat mina barn och bara dragit. Jag fick panik och vände om och jag gick så fort som benen bar. Jag sprang till och med en bit för jag ville bara hem. Men jag hade börjat frysa och jag var på väg att börja hyperventilera för jag fick verkligen panikångest över att mina barn var kvar hemma.

Tack och lov har jag genom livets erfarenheter fått verktyg att använda när paniken kommer krypandes och jag fick ta hjälp av dem för att kunna ta mig hemåt. Det kändes som att jag aldrig tog mig framåt och att hemmet kändes längre och längre bort, men tillslut kom jag hem och självklart mådde barnen bra och Micke var vaken med dem.

Men gårdagen var ingen bra dag. Det var helt klart den värsta dagen på jag vet inte hur länge. Mitt jävla mående resulterade i att jag lämnade mina barn och bara gick och jag vet att jag inte lämnade dem vind för våg eftersom deras pappa var hemma. Men även om tankarna om att bara lämna allting funnits där har jag aldrig gjort slag i saken för jag klarar inte av att lämna mina barn. Men det hände tillslut.

Mår skit över det, men jag mår mest skit över att jag inte mår bra överhuvudtaget. Jag mår skit över att det har kommit till den punkten att jag faktiskt gjorde något som fram till igår enbart funnits i mitt huvud. Men för att se något positivt med gårdagen är att jag fick bevisat att mina barn är mitt allt. Den paniken som infann sig mitt under promenaden när jag såg deras ansikten framför mig och visste att jag inte var där med dem just då, var inte rolig och jag vill verkligen inte uppleva den igen. Aldrig någonsin.

Det är inte bara sömnen dock som ligger som grund för att jag mår som jag gör det är en hel del annat, men jag väljer att inte vara öppen med det här för det angår egentligen ingen annan. Ska självklart ta tag i dem sakerna för jag orkar inte ha det som jag har det just nu. Jag mår inte bra och jag låter det gå ut över barnen och de förtjänar verkligen inte det.

Men för att avsluta med något bra så har dagen idag varit en bra dag. Har haft en riktigt mysig och rolig dag med mina barn och Elton har varit så glad och jag har trots all skit som ligger inom mig skrattat och kunnat njuta över att jag haft ork att leka med mina barn. Men jag måste försöka ta en dag i taget. När jag ligger i sängen om kvällarna ska jag kunna nämna minst en sak som varit bra och som gjort mig glad.

Som Barney Stinson skulle ha sagt: Challenge accepted!

Jag väljer att se det som en utmaning faktiskt. Har haft några dagar på mig att tänka igenom allting och jag ska fan ge allt jag har för att bevisa för de flesta att jag faktiskt klarar av det här.

Men jag behöver all pepp och stöttning jag kan få och om det sitter någon där ute med tips och råd tas de också emot gladeligen, för jag känner att jag har kapacitet att göra det.

Så, nu kör vi!

(Och ni som inte har någon aning om vad jag pratar om kan läsa förra inlägget.)

är det värt mödan.

Min relation till mina coacher under alla åren jag spelat fotboll har varit lite si och så. Det är egentligen bara en tränare som jag känt har trott på mig och han var inte ens min riktiga tränare och han var bara med en match.

Så efter gårdagens träning tog min coach mig åt sidan för att prata lite. Han ville först och främst höra hur det känns för mig så här några träningar in och jag känner att det känns bättre och bättre. Orken finns där absolut, det är det andra som finns i huvudet men inte i fötterna så att säga. Men som sagt så känns det bättre och bättre för varje träning.

Han hade förhört sig på lite om vem jag är, eftersom jag spelat förut och då kom det upp att jag har haft "problem" med tränarna. Så jag sa som det och förklarade min sida av "bråket" som uppstod för några år sedan. Han såg förstående ut och sa även att han tyckte att vissa saker hade skötts dåligt. Men så kommer han till kärnan av pratet, min målsättning. Har jag som målsättning att få speltid eller är jag bara där för att hålla igång?

Mina tankar har från början varit och se om jag håller för att spela fotboll efter så många år och sedan gå från det. Och det är en fantastiskt rolig träningsform och jag mår så sjukt bra i kroppen när jag kommer hem, hur jobbigt och hur ont jag än har haft. Är väl medveten om att det är svårt att komma in i ett lag sent och hoppas på speltid, men jag har hela tiden tänkt att någonstans längre fram, för jag är absolut inte där än. Behöver slipa massor på tekniken och en massa annat för att vara redo.

Men att då få höra att om jag är ute efter speltid är det bättre att jag söker till ett annat lag, blev lite som att luften gick ur mig. Dock inte just i ögonblicket han sa det, det kom senare när jag kom hem och fått i mig lite mat och en dusch. Och jag är hemskt tacksam att han är rak och ärlig på en gång eftersom det har varit det som varit problemet tidigare säsonger, att jag inte fått någon förklaring till varför jag inte fått spela match eller ens blivit uttagen till match, trots all tid jag lagt ner på träning.

Under tiden vi pratade tänkte jag inte så mycket på vad han egentligen sa utan jag förstod att det är svårt att komma in sent i ett ungt lag (med många lovande talanger) och försöka slå sig in på en position som ger mig speltid. Men så här med lite perspektiv på saken har jag fått mig en rejäl funderare. Ska jag fortsätta och träna eftersom jag tycker det är fantastiskt roligt och som tränare sa "du är en härlig karaktär att ha med på träningarna, du stöttar och är peppande hela tiden" och bara träna för att träna?

Han sa "den här säsongen" när han pratade om omöjlighet till speltid. Men frågan jag ställer mig (och som jag borde ha ställt till honom igår) är om det är möjligt på något sätt att om jag tränar och nöter, nöter, nöter kan få chans att spela någon match åtminstone efter uppehållet i Juli (för jag tror att det krävs så lång tid för att kunna hitta tillbaka ordentligt) eller om det är helt stängt. Så, är det värt allt hårt slit och alla träningstimmar bara för att eller är det bara att inse att det inte är någon idé?

Har varit vaken alldeles för mycket inatt (Lex mage är inte rolig nu och säkerligen är det någon mer tand på g också) och när jag är vaken grubblar jag och detta har varit nattens grubbleri. Måste sätta mig ner och tänka om det verkligen är värt det?