när allting bara slutar.

Har länge känt mig nere och orkeslös. Tankar på att bara lämna allt har korsat mig inte bara en gång den senaste tiden. Nätterna är så jobbiga just nu och dagarna ser exakt likadana ut och jag är som en zombie hela tiden på grund av alldeles för lite sömn.

Igår kom dagen som jag bävat för. Det var som att allting bara slutade fungera, det var som att allting bara blev för mycket. Jag bara drog. Jag lämnade mina barn och drog. Självklart lämnade jag dem inte ensamma eftersom Micke var hemma. Visserligen låg han och sov men jag kände att han vaknar tillslut och om inte annat så hade Elton väckt honom ifall Lex hade gjort något tokigt.

Jag tog en ordentlig powerwalk och rensade tankarna. Eller snarare storgrät. Jag var så utmattad men jag bara gick. Tänkte att jag skulle gå till benen inte orkade längre. Hela tiden med tankarna att jag inte längre orkar med allting.

Men efter drygt en halvtimme började jag tänka på mina barn där hemma. Även om jag visste att Micke skulle vakna tillslut så var det som att en del av mig tänkte att han inte skulle göra det. Jag tänkte hela tiden på att jag verkligen hade lämnat mina barn och bara dragit. Jag fick panik och vände om och jag gick så fort som benen bar. Jag sprang till och med en bit för jag ville bara hem. Men jag hade börjat frysa och jag var på väg att börja hyperventilera för jag fick verkligen panikångest över att mina barn var kvar hemma.

Tack och lov har jag genom livets erfarenheter fått verktyg att använda när paniken kommer krypandes och jag fick ta hjälp av dem för att kunna ta mig hemåt. Det kändes som att jag aldrig tog mig framåt och att hemmet kändes längre och längre bort, men tillslut kom jag hem och självklart mådde barnen bra och Micke var vaken med dem.

Men gårdagen var ingen bra dag. Det var helt klart den värsta dagen på jag vet inte hur länge. Mitt jävla mående resulterade i att jag lämnade mina barn och bara gick och jag vet att jag inte lämnade dem vind för våg eftersom deras pappa var hemma. Men även om tankarna om att bara lämna allting funnits där har jag aldrig gjort slag i saken för jag klarar inte av att lämna mina barn. Men det hände tillslut.

Mår skit över det, men jag mår mest skit över att jag inte mår bra överhuvudtaget. Jag mår skit över att det har kommit till den punkten att jag faktiskt gjorde något som fram till igår enbart funnits i mitt huvud. Men för att se något positivt med gårdagen är att jag fick bevisat att mina barn är mitt allt. Den paniken som infann sig mitt under promenaden när jag såg deras ansikten framför mig och visste att jag inte var där med dem just då, var inte rolig och jag vill verkligen inte uppleva den igen. Aldrig någonsin.

Det är inte bara sömnen dock som ligger som grund för att jag mår som jag gör det är en hel del annat, men jag väljer att inte vara öppen med det här för det angår egentligen ingen annan. Ska självklart ta tag i dem sakerna för jag orkar inte ha det som jag har det just nu. Jag mår inte bra och jag låter det gå ut över barnen och de förtjänar verkligen inte det.

Men för att avsluta med något bra så har dagen idag varit en bra dag. Har haft en riktigt mysig och rolig dag med mina barn och Elton har varit så glad och jag har trots all skit som ligger inom mig skrattat och kunnat njuta över att jag haft ork att leka med mina barn. Men jag måste försöka ta en dag i taget. När jag ligger i sängen om kvällarna ska jag kunna nämna minst en sak som varit bra och som gjort mig glad.