som att cykla.

Första dagen på jobbet gick galant. Det är precis som att cykla. Saker och ting kom automatiskt och det kändes nästan som att jag inte varit borta alls.

Dock fick jag migrän direkt på morgonen och eftersom jag inte använt jobbväskan på över ett år hade jag tömt den på bland annat min migränmedicin. Men som tur är jobbar jag ju på ett ställe där tillgången till medicin är rätt bra. Dock inte samma medicin som jag själv tar, men det fanns piller som kunde lindra litegrann och jag klarade av att jobba mina fem timmar.

Imorgon väntar en lång, lång dag så jag hoppas migränen håller sig borta. Ska gå och sova alldeles strax så gör jag i alla fall någonting för att hindra huvudet att gå bärsärk.

dags att byta dagssysslor.

Okej. Imorgon är det dags.
Ett år och en månad har jag varit hemma och tagit hand om barnen och hemmet, men från och med imorgon är det Micke som ska ta hand om barnen och hemmet medan jag arbetar.

Har längtat att få komma hemifrån så länge och jag har ju som saknat mitt jobb på något sätt, men nu när jag sitter här i soffan och funderar på om jag borde gå och sova, känns det inte alls bra. Fick enorm separationsångest när barnen skulle gå och lägga sig. Att inte vara den som finns där när de vaknar imorrn, att inte vara den som ger dem frukost och busar med dem känns helt knas. Självklart är det fantastiskt både för barnen och maken att de får spendera en hel del tid tillsammans, men jag har varit hemma så länge så jag får nästan tårar i ögonen. Känns jättelöjligt men när jag är trött (Lex har sovit väldigt dåligt de senaste nätterna) får tankarna iväg och just nu vill jag inte fara på jobbet. Men som Micke säger så kommer det gå bra och det kommer kännas bra tillslut. Och jag jobbar bara fram till lunch så det ska nog gå bra.

Nu ska jag fortsätta se lite Harry Potter (vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, men minst en gång om år måste filmerna ses, så är det bara!) innan tänderna ska borstas för en god natts sömn.

Wish me luck tomorrow!