Rättelse.

Okej, jag tar tillbaka det. Jag har träningsvärk. Baksida lår och sätesmuskeln är värst. Tyvärr blir det mycket sittande och hukande i mitt jobb så jag blir påmind om det hela tiden.

Men jag tycker på något vis om träningsvärk (så länge den är hanterbar) för då vet jag att jag varit duktig.

Tillbaka i gymmet.

Efter ett alldeles för långt uppehåll på grund av sjukdom och annat, var jag igår tillbaka på gymmet för den vanliga torsdagsträningen.

Jag körde på som om det inte alls varit någon paus vilket innebär att jag la på samma vikter som jag hade på stången innan. Det går fort att tappa lite styrka under ett uppehåll och det kändes verkligen. Jag var helt slutkörd efteråt och fick till och med svälja ner lite kräk mellan passen (förlåt att jag delar med mig av det) och benen var så tunga, så tunga.

Trodde det skulle bli en tung dag idag men jag har rört på mig och provat gå från sittande till stående och från stående till sittande och det känns typ ingenting. Mycket konstigt. Skönt absolut, men väldigt konstigt. Kanske är det så att kroppen inte riktigt hunnit vakna men än så länge håller jag hoppet uppe.

kaos.

Ja, jag ska väl hålla det jag lovat och berätta om det kaos som omgärdat mig sedan några dagar tillbaka. Men jag vet inte om jag orkar vara så ingående eftersom det är stött och blött en miljard gånger, men kortfattat så är jag förflyttad till en annan avdelning på mitt jobb. Det kom helt plötsligt och allting har skötts på ett så osnyggt sätt så att mitt förtroende för mina chefer är nära botten.

Från och med måndag har jag en ny arbetsgrupp och nya gamlingar att ta hand om. Känns rent ut sagt skit eftersom jag inte vill detta, men det spelar ingen roll vad jag säger och tycker för det är redan bestämt och så ska det vara.

Jag känner mig nedtvingad och även borttvingad på grund av vissa uttalanden som förekommit. Har ju hela tiden sedan praktiken i våras tänkt att jag vill byta till sjukhuset istället och den känslan har inte försvunnit utan snarare blivit ännu större.

Som sagt, det är stött och blött så många gånger så jag är så trött på alltihopa, men det är i alla fall det som präglat min vardag sedan beskedet kom för snart två veckor sedan. Men nu är det bara att bita i det sura äpplet och ställa in sig på att jobba på nedervåningen istället för ovanvåningen och samtidigt hålla en tumme eller två att jag får ett nytt jobb snarast möjligast.

Ni får gärna också göra det. Hålla tummarna alltså.

Gräsänka.

Hade tänkt skriva om någonting helt annat, men jag fastnade i Outlander och klockan är mycket, så jag får ta det i morgon.

Idag nämner jag bara att Micke har fått nytt jobb (en lång historia som jag inte orkar gå in på) och han började på det idag. Tyvärr är det i Gällivare (i alla fall för tillfället). Måndag till torsdag kommer han vara där uppe. Det suger, men livet är ingen dans på rosor och jag har klarat av det förr så varför skulle det inte gå lika bra nu?

Jaja, klockan är som sagt ganska mycket och väckarklockan ringer i morgon bitti (ingen sovmorgon trots ledigt eftersom vi har en skolpojke i huset) så jag ska släcka ner och sova. Jag hoppas natten blir ostörd och att det inte är alltför mycket snö när jag vaknar för jag orkar fan inte skotta.

trots allt.

Nu verkar hostan ha gett med sig så pass att jag åtminstone kan börja promenera lite mer. Jag börjar i alla fall med det och hoppas att det går fort att återgå till normal träningsdos.

Men jag är ändå väldigt nöjd att jag till viss del hållit mina kalorier i schack trots allting på senaste tiden. Vägde mig hos mamma förra helgen och då visade vågen 73,9 (dock svårt att avgöra då jag inte vet hur hennes våg beter sig) och för någon vecka sedan hade jag minskat tre cm i midjan. Så trots en riktigt seg förkylning och en hel vecka med extremt lite rörelse har jag ändå lyckats hålla mig inom rimliga gränser. Riktigt bra jobbat måste jag ändå säga!

Tänkte skriva lite mer om någonting helt annat i morgon för nu ska jag krypa ner bredvid min äldste son och förhoppningsvis sover vi som grisar till klockan ringer i morgon. Alla utom Micke förstås för han ska snart upp igen. Gällivare väntar i veckan och det suger, men mer om det i morgon.

Godnatt!

Sömn.

Ja det här med sömn. Det viktigaste för att jag ska fungera (mat är precis hack i häl) och här hemma är det någonting som är sisådär. Eller om jag ska vara helt ärlig så sover jag ändå ganska bra om nätterna (peppar, peppar) men att få sova en hel natt är stört omöjligt. Är det inte något av barnen som vaknar av benvärk, kisspaus (är extremt lättväckt), en dröm eller något annat så är det Micke som snarkar så gud förbannat.

Det är det som är problemet just nu. De senaste två veckorna har det varit Lex som vaknat på grund av förkylning (hans hosta har inte varit rolig), men nu när hostan är borta är det då istället Micke som inte låter mig sova ordentligt. Jag blir galen!

Själv är jag superförkyld (var hemma hela förra veckan och bara låg i sängen) och hostar och snorar som om det gällde livet. Vilket betyder att jag gärna skulle vilja få någon natt med lite mer ordentlig sömn (mina kisspauser verkar vara svåra att göra någonting åt) för att ha en liten chans att bli frisk någonstans.

Men i det här huset verkar det vara svårt. Så därför ligger jag här på soffan tidigt, tidigt på morgonen (barnen brukar vakna typ nu men självklart sover de som stockar) och ser någon cheezy julfilm på Netflix och samtidigt funderar på hur jag ska förklara bort mordet på min man!