Fredag.

För många är fredagar en bra dag. Slutet på arbetsveckan. En dag som är starten på några dagars ledigt med familjen eller sig själv. Förut tyckte jag också att fredagar var en bra dag. Men inte nu längre.

Ett par månader tillbaka har fredagar blivit en jobbig dag. Speciellt när jag ska jobba helg. Det har varit lite bättre under min sjukskrivning eftersom jag varit ledig alla helger, men fredagar har ändå varit jobbiga.

I helgen är första jobbhelgen på två månader och jag vill verkligen inte. Jag vill vara hemma med min familj. Det känns som att jag missar massor när jag jobbar kväll och helg. Jag missar mystid med mina barn, jag missar kvalitetstid med maken och jag får nästan lite ångest när jag måste vara på jobbet. Jag vet inte varför det har börjar bli så eftersom jag de senaste fem åren har haft arbete där helgjobb ingår. Jag ser framför mig hur de dukar upp fredagsmys och sedan sitter i soffan bara myser och är. Utan mig. Det är en fruktansvärd känsla.

Jag får hela tiden tänka att det är okej. De behöver ensamtid med sin pappa också och det är ju inte så att det händer så mycket på fredagskvällarna som jag behöver känna ångest över att missa. Det är bara det att jag på senare tid får lite ont i hjärtat och magen när jag inte ska umgås med mina barn. Jag hoppas verkligen att det är en fas som kommer gå över och att det kommer kännas bättre med tiden. Jag får ju tid med mina barn alla kvällar och helger jag inte jobbar. Men ändå blir det ett hugg i hjärtat när jag lämnar de på skola/förskola och sen vet att jag inte kommer se dem förrän på eftermiddagen dagen efter.

Usch och fy. Jag hatar verkligen den känslan. Det är tur att det ändå känns lite lättare när jag väl är på jobbet. Dels för att tiden brukar gå relativt fort och dels för att jag vet att de har det ju fantastiskt bra utan mig. Det går ingen nöd på någon av dem. Speciellt inte eftersom jag är en sådan snäll fru och mamma som förbereder middagen åt dem så de slipper tänka på det...

På återseende!