stress.

Ja då var julen över. Och bara två dagar kvar av det här året. Hade tänkt formulera en liten sammanfattning av 2015 för det har ju varit ett rätt händelserikt år, men jag tar det vid ett annat tillfälle.

Julen, alltså. Den var helt okej. Jag jobbade dagarna innan och juldagen, semester julafton eftersom de ville att jag skulle jobba till 17 och det vägrade jag med all rätt om jag säger så själv för jag har faktiskt småbarn. Så det så.

Annars då? Julen är en fantastiskt mysig tid med god mat, gott sällskap och en massa skratt. Men det har även blivit en tid med stress. Och är det någonting som jag inte riktigt behärskar är det just stress. Så fort det blir lite stressigt kommer det dåliga humöret smygande för att explodera helt plötsligt. Men jag fick en hel del egentid på julafton där jag i lugn och ro kunde göra mig klar och bara vara jag, vilket var väldigt välbehövligt för då kunde jag umgås med svärfamiljen utan stress i huvudet (det blev dock lite bråk mellan mig och sonen på grund av hans trötthet och mitt oerhört dåliga tålamod, men det löste sig som vanligt efter lite skrik och tjafs).

Har försökt komma fram till vad det är som gör att jag känner mig stressad under julen och jag har kommit fram till att min förmåga att jämföra mig med andra i tid och otid spelar en stor roll i allt detta.

Jag har ALDRIG i hela mitt trettioettåriga liv brytt mig om vad andra tycker och tänker om mig (okej, kanske hade jag en period under fjortisåren som andras åsikter spelade roll, men det var under en så kort tid av mitt liv) men sedan jag blev mamma har detta förändrats. Till det sämre tyvärr. Jag jämför mig hela tiden med andra och hur de är som mammor och undrar varför de klarar av sina barn när inte jag kan göra det? Att vara en dålig mamma är verkligen min största rädsla och jag pratade med min egen mamma om detta på juldagen (vilket var en av få gånger jag lättat mitt hjärta om just detta ämne) och hon tycker ju självklart inte att jag är en dålig mamma och skulle jag få mig själv att verkligen se på hur jag är så är jag ju självklart inte det, men som jag känner mig mest hela tiden med allt skrikande och de gånger då det nästan svartnar för ögonen känner jag mig som världens sämsta mamma. Det jag måste inse är att alla barn någon gång i livet genomgår en fas av trots och Elton är inte unik i sitt beteende och att föräldrar är som jag är är även det vanligt, men jag har i de svåraste stunderna väldigt svårt att förstå detta. Kanske borde jag ha ett nyårslöfte (det är ingenting jag brukar ha eftersom jag vet att jag bryter dem efter två en dag) och försöka lova mig själv att lära mig ha tålamod och att istället för att skrika på en gång ta ett steg tillbaka, räkna till tio och lugnt och sansat säga åt honom eller helt enkelt (eftersom jag provat det förr och vet hur det brukar sluta) bara gå därifrån. Det alternativet tror jag bäst på. I alla fall till en början.

Nu ska jag försöka väcka min make för sjuttioelfte gången sedan klockan nio, så att vi kan göra någonting av den här dagen för jag känner inte för att bara vara hemma utan att göra någonting för det är inte bara stressen som jag inte riktigt kan behärska utan rastlösheten ligger på samma nivå.