bubbel, bubbel.

Nu känner jag hur det bubblar i mig. Vill typ skrika och leva om så in i helvete. Har redan skrikit till honom och det gör så ont i mitt hjärta när jag gör det. Har även hunnit med att räkna till tio två gånger och det känns bättre, men det hindrar ju inte honom att skrika som en vettvilling.

Han måste vila men vägrar. Tuttarna är borta och det har gått bra att somna på kvällarna och igår till vilan, men nu ska han prompt ha dem och jag hittar inte en enda i hela huset (någon som varit här och ätit upp alla?). Behöver fan en stund för att lugna nerverna.

Fan vad jag mår dåligt när jag blir så här jävla arg. Hur gör alla andra som har trotsiga barn? Rinner deras bägare också över och de skriker tillbaka och mår lika jävla dåligt som mig? Ska man behöva ha det så här? Fan, vad irriterad jag blir.

Och jag ställer en massa frågor även fast jag vet att ingen läser och kan svara på dem. Har inte riktigt bestämt om jag är redo att släppa upp bloggen än eller om jag bara ska ha den för att skriva av mig för mig själv. Så om det är någon som läser detta så välkommen och då har jag tydligen kommit till ett beslut. Men just nu är det i alla fall bara för mina ögon.

Jaja, nu är det väldigt tyst inifrån sovrummet så det är nog bäst jag kollar till honom för det kan betyda en hel del saker.