Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig utan att låta helt jävla psycho. Men jag håller på att bli galen. Bokstavligt talat. Det här skrikandet och gormandet gör mig helt jävla knäpp.
Alltså jag älskar mina barn. Över allt annat. Men ibland vill jag bara lämna allting och försvinna. Gå ut ur huset och bara gå. Gå tills jag inte orkar mer. Men kärleken jag känner för mina söner gör att det stannar vid en tanke. Tack och lov.
De här sex veckorna som gått sedan Lex kom till världen har varit så jävla upp och ner. Jag fungerar verkligen inte utan sömn och jag mår sjukt jävla dåligt över hur jag handskas med saker och ting.
Framförallt mår jag dåligt över hur jag beter mig mot Elton. Precis som jag befarade hamnar han i skottlinjen för alla mina jävla utbrott. Han är i trotsen och testar gränserna hela tiden, jag är väldigt medveten om det men att skrika och gorma på honom VARJE JÄVLA DAG gör ingenting bättre.
Ser på honom att han mår dåligt också för att jag är en jävla skitmorsa.
För en dålig mamma är jag. Fruktansvärt dålig. Om jag sparat alla tårar jag fällt de senaste sex veckorna skulle jag kunna släcka törsten hos en hel del. Jag gråter för att jag är trött, jag gråter för att jag mår dåligt över mitt beteende gentemot Elton och jag gråter för att jag känner mig sämst i hela världen.
Hur i helvete klarar alla andra flerbarnsmammor av det? Är det bara jag som balanserar på randen till vansinne?
Vissa stunder vill jag inte ens titta på mina barn. Men det är bara för att jag då blir påmind om hur jävla sämst jag är.
Fan, nu blev det rätt negativt det här och det speglar ju i och för sig mina känslor just nu, men för att försöka hitta någonting positivt att fokusera på så är jag som sagt glad att kärleken jag känner för mina barn är starkare än någon annan känsla som passerar inom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar