carpe diem.

Igår vände sig Lex från mage till rygg! Två gånger i rad till och med. Men en tredje gång gick inte då blev han bara arg. Fantastiskt att man börjar se hur utvecklingen tar fart. Han har börjat prata lite och skrattar gör han visserligen väldigt sällan, men det kommer någon gång då och då.

Men det är som jag sagt till en del, jag tycker det är tråkigt att de första veckorna blev som de blev med all trötthet och det töcken jag levde i för jag missade lite av den första bebistiden. Hann aldrig njuta av allt det braiga med att ha en bebis. Eftersom vi inte ska ha fler barn var det ju sista gången vi hade en sån liten en och jag missade det.

Visserligen är han ju fortfarande en bebis men den där första tiden försvann så fort och som sagt så levde jag i något sorts töcken. Men jag är samtidigt glad över att den tiden är förbi för nu har hans mage börjat stabilisera sig (peppar, peppar) och han har börjat vara så pass att han kan tro sig i babygymmet eller i sittern. I alla fall lite längre stunder än tidigare.

Så nu ska jag försöka njuta av tiden vi är i nu. För det är som sagt sista gången vi går igenom det här så det gäller att njuta och ta tillvara på varje litet leende och varje gång han gör någonting för första gången.